flodgrisarna

Ja, det är ett hårt jobb att vara flodgris så här i vörtjakttider. Det är knappt vi hinner med att äta vår dagliga mängd bea och pressa vår vadd. Upp i ottan för att jaga gryningsvört och sen hem för ett par timmar i duntäcket, lite intag av smaskig mat och sedan är det bara att bege sig ut igen och sitta och krypa i buskarna tills vörtarna smyger fram igen i skymningen. Nu återstår tre dagar innan vi planerar att gå i dvala i vårt täcke en vecka eller så och ladda upp med smaskiga kladdkakor och andra goa grejer.

Jag fick en så häääääär stor vört - Flode

Tssss min var så hääääääär stor och din var bara hälften - Raimo

Nänänänänä nu ljuger du som en flodgris galopperar när han ser bea - Flode

Det kan ju vara så att somliga funderar över vem som tillagar den heliga bean. Det är ingen mindre än Gustaf himself, den rosa kaninen! Han är kock här hemma hos oss flodgrisar (och övriga djur med vaddhjärna) och ingen kan framställa en så remarkabelt god bea som han. Den får det att vattnas i munvadden bara vi tänker på den.

Ja men så var det dags igen då. Den första augusti började jaktsäsongen på vörten. Vi har glidit runt som dom storheter vi är inom vörtjaktigheten och jagat lite där det passar oss. Än så länge har vi inte funnit någon riktig storvört men vi ligger och smyger i buskarna iförda sydväst och gummistövlar. Ösregn tenderar att få oss flodgrisar ganska genomsura annars och alltså va, någon form av måtta får det vara på roligheterna. Att sitta insvept i en filt så man inte ens får ut nosen till bean va. Där går somliga gränser. Våra tillexempel.

Den femtonde beger vi oss i alla fall till Utö för att jaga Utövörten, den finaste av alla vörtar. Den största, mest välkomponerade med den bästa smaken. Bilder från Utö utlovas.

Vi avslutar det hela med en bild på vad vi förträffliga flodgrisar ägnat våran sommar åt. Få en jämn bränna!